Slow-Blues.com — Global Blues Encyclopedia
Tillbaka till artister
Buddy Guy
Photo: Tom Beetz, 2008 (Wikimedia Commons / Flickr, CC BY 2.0)
Chicago

Buddy Guy

Född: July 30, 1936, Lettsworth, Louisiana• United States
Chicago BluesElectric Blues

Chicagolegenden som fortfarande turnerar i 90-årsåldern — gav ut Ain't Done with the Blues 2025, vann sin nionde Grammy 2026, och firar sin 90-årsdag med en turné som pågår hela 2026.

Instrument
Polka-dot Stratocaster, Voice
Skivbolag
Chess, Vanguard, Silvertone, RCA / Jive
från
Louisiana → Chicago
Född
July 30, 1936, Lettsworth, Louisiana
Eric Clapton kallade en gång Buddy Guy helt enkelt "den bästa gitarristen som lever," och mindes att ha sett honom på Londons Marquee Club 1965 spela gitarr med tänderna och över huvudet — sceneri som senare skulle dyka upp igen, omisskännligt, i Jimi Hendrix egen scenkonst. Det är en märklig form av rättvisa att gitarristen som lärde rockens största spelare sina trick tillbringade sitt första decennium i branschen med att av mannen som skrev kontrakt med honom bli tillsagd att han "bara gjorde oväsen." Han föddes George "Buddy" Guy den 30 juli 1936 i Lettsworth, Louisiana, av arrendebönderna Sam och Isabel Guy. Som barn plockade han bomull för 2,50 dollar per hundra pund och byggde sitt första instrument själv — en hemmagjord tvåsträngad diddley bow — innan han så småningom fick en riktig Harmony akustisk gitarr, ett instrument som nu ägs av Rock and Roll Hall of Fame (Källa: Wikipedia). I mitten av 1950-talet spelade han i Baton Rouge-band tillsammans med Big Papa Tilley och Raful Neal medan han arbetade som vaktmästare vid Louisiana State University. Han flyttade till Chicago den 25 september 1957. En "cutting contest" 1958 mot medgitarristerna på West Side, Magic Sam och Otis Rush, gav honom hans första skivkontrakt, och han började spela in för Cobra Records och dotterbolaget Artistic, inklusive en session med Ike Turner. 1959 skrev han kontrakt med Chess Records, där grundaren Leonard Chess avfärdade hans vilda, dynamiska spelstil som "bara oväsen," och använde honom istället nästan uteslutande som sessionsgitarrist bakom Muddy Waters, Howlin' Wolf, Little Walter, Sonny Boy Williamson och Koko Taylor. Hans enda riktiga Chess-album under eget namn, "I Left My Blues in San Francisco" (1967), begravde hans gitarr under orkestrering riktad mot soul-marknaden istället för att visa upp ljudet Chess inte lät honom skapa. Så sent som 1967 körde han fortfarande en bogserbil för att få det att gå ihop mellan klubbspelningar (Källa: Wikipedia). Vid sidan av Chess-åren byggde Guy samarbetet som skulle definiera mycket av hans karriär: med munspelaren Junior Wells, med start i 1965 års "Hoodoo Man Blues" för Delmark Records, där kontraktsförpliktelser tvingade honom att krediteras som "Friendly Chap." De två skulle fortsätta spela in tillsammans under de kommande tre decennierna. 1972 var han med och grundade Checkerboard Lounge i Chicago tillsammans med L.C. Thurman, en lokal som blev ett legendariskt stopp för besökande rockroyalty (Källa: Wikipedia). Hans verkliga genombrott låg fortfarande decennier bort. Eric Clapton, som hade beundrat honom sedan 1960-talet, bjöd in honom att uppträda i konsertserien "24 Nights" på Londons Royal Albert Hall under blueskvicknandet i slutet av 1980-talet. Guy skrev kontrakt med Silvertone Records och gav ut "Damn Right, I've Got the Blues" 1991 — ett album byggt helt kring den teatraliska, "för mycket"-stilen som Chess hade vägrat spela in trettio år tidigare. Det gav honom bred mainstream-erkännande för första gången i karriären (Källa: Wikipedia). Därifrån blev Guy en av de sista levande kopplingarna till den grundande generationen av Chicago-blues, och spelade in stadigt upp i åttio- och nittioårsåldern: "Feels Like Rain" (1993), "Slippin' In" (1994) — som introducerade hans numera signaturmässiga polkaprickiga Stratocaster på omslaget — "Sweet Tea" (2001), "Skin Deep" (2008), "Living Proof" (2010), "Rhythm & Blues" (2013), det Grammy-vinnande "Born to Play Guitar" (2015), "The Blues Is Alive and Well" (2018), "The Blues Don't Lie" (2022) och, 2025, "Ain't Done with the Blues," som gav honom en Grammy för bästa traditionella bluesalbum. Han förklarade polkaprickmotivet i en intervju 2022 som en hyllning till sin avlidna mor och en lögn han en gång berättade för henne — att han hade kört till Louisiana i en polkaprickig Cadillac (Källa: Wikipedia). Han invaldes i Rock and Roll Hall of Fame 2005 av Eric Clapton och B.B. King, fick Kennedy Center Honors 2012 — där ordförande David Rubenstein kallade honom "en titan inom bluesen" — och vann ett Grammy Lifetime Achievement Award 2015, utöver nio tävlande Grammyer. I februari 2012 uppträdde han i Vita huset för president Barack Obama, och fick presidenten att sjunga delar av "Sweet Home Chicago" på kamera. Han medverkade i filmen "In the Electric Mist" 2009 och, 2025, i en cameo under sluttexterna i Ryan Cooglers "Sinners," där han spelade en äldre version av karaktären Sammie med en 1932 Dobro-resonatorgitarr — arbete han fick Varietys första Living Legend-pris för (Källa: Wikipedia). Han gifte sig med Joan Guy 1959 (sex barn: Charlotte, Carlise, Colleen, George Jr., Gregory och Geoffrey) och senare Jennifer Guy från 1975 till 2002 (två barn, inklusive dottern Rashawnna, som spelar in som rapparen Shawnna). Han äger och uppträder fortfarande ibland på Buddy Guy's Legends-klubben i Chicago. Guy gick i pension från turnerande i början av 2024 med "Damn Right Farewell Tour," som avslutades med ett huvudframträdande på Chicago Blues Festival — även om han från och med 2024 vidhöll att han "inte var klar" med musiken (Källa: Wikipedia).

Musikaliskt inflytande

Buddy Guy är en av de få levande direkta länkarna mellan Muddy Waters generation av Chicago-blues och gitarristerna som bar den vidare in i rocken — Eric Clapton, Jimi Hendrix, Jimmy Page, Keith Richards och Stevie Ray Vaughan citerade alla hans sceneri och spel direkt. Clapton har sagt att Hendrix egna teatraliska scentricks — att spela bakom huvudet, med tänderna — hämtades direkt från att se Guy uppträda i London 1965. Hans polkaprickiga Fender Stratocaster blev ett av de mest igenkännbara instrumenten inom blues, och hans 1991 års album "Damn Right, I've Got the Blues" krediteras brett för att ha återupplivat mainstream-intresset för traditionell Chicago-blues (Källa: Wikipedia).

Influenser

Guitar SlimB.B. KingT-Bone Walker

Familj och privatliv

Far

Bomullsarrendator i Lettsworth, Louisiana.

Mor

Polkaprickmotivet på hans signaturgitarrer hedrar henne.

Bror

Bluesmusiker; återkommande inspelnings- och turnépartner.

Första fru

Gifte sig 1959; fick sex barn tillsammans.

Andra fru

Gifta 1975–2002; två barn tillsammans, bland dem Rashawnna (rapparen Shawnna).

Formativa upplevelser

  • •1957: Flyttar till Chicago den 25 september. (Källa: Wikipedia)
  • •1958: En "cutting contest" mot Magic Sam och Otis Rush ger honom hans första skivkontrakt. (Källa: Wikipedia)
  • •1959: Skriver kontrakt med Chess Records som sessionsgitarrist. (Källa: Wikipedia)
  • •1965: Inleder sitt decennielånga partnerskap med Junior Wells på "Hoodoo Man Blues." (Källa: Wikipedia)
  • •1991: "Damn Right, I've Got the Blues" blir hans genombrott till en bredare publik vid 54 års ålder. (Källa: Wikipedia)
  • •2005: Invald i Rock and Roll Hall of Fame av Eric Clapton och B.B. King. (Källa: Wikipedia)

Instrument och utrustning

Gitarr

Fender Stratocaster (polkaprickig)

Hans signaturinstrument sedan mitten av 1990-talet; det polkaprickiga mönstret hedrar hans avlidna mor.

Akustisk Harmony-gitarr

Hans första riktiga gitarr som barn; finns nu hos Rock and Roll Hall of Fame.

Historier & anekdoter

"Byggde sitt första instrument själv som barn — en hemmagjord tvåsträngad diddley bow. (Källa: Wikipedia)"
"Kontraktsmässiga skäl tvingade honom att krediteras som "Friendly Chap" på sina tidiga inspelningar med Junior Wells. (Källa: Wikipedia)"
"Eric Clapton har sagt att Jimi Hendrix' tänder-och-bakom-huvudet-gitarrshowmanskap direkt inspirerades av att se Guy uppträda på Londons Marquee Club 1965. (Källa: Wikipedia)"
"I februari 2012 uppträdde han på Vita huset och fick president Barack Obama att sjunga en del av "Sweet Home Chicago" inför kamerorna. (Källa: Wikipedia)"
"Förklarade i en intervju 2022 att hans polkaprickiga gitarr hedrar en lögn han en gång berättade för sin mor — att han kört till Louisiana i en polkaprickig Cadillac. (Källa: Wikipedia)"
"Gick i pension från turnerandet 2024 med "Damn Right Farewell Tour," men vidhöll att han "inte var färdig" med musiken. (Källa: Wikipedia)"

Samarbetspartners

Munspelare och hans avgörande musikaliska partner i tre decennier, med start 1965.

Kompade alla tre som sessionsgitarrist på Chess Records.

Beundrade honom sedan 1960-talet; bjöd in honom till konsertserien "24 Nights" på Royal Albert Hall som utlöste hans comeback; invalde honom i Rock and Roll Hall of Fame.

Bror och återkommande inspelnings- och turnépartner.

Se & Lyssna

Utvald

Buddy Guy - Damn Right, I've Got the Blues (Live at Glastonbury Festival 2008)

The title track of his 1991 breakthrough album, built around the theatrical style Chess Records rejected in the 1960s.

BluesyGibby

Se & Lyssna

Henter videoer fra YouTube…

Diskografi

ÅrTitelProducentStudioLabelListaFörsäljningMusikerYouTubeNoteringar
1967I Left My Blues in San Francisco——Chess Records———Hans enda riktiga Chess-album under eget namn; orkestrerade soularrangemang snarare än hans signaturmässigt råa stil.
1968A Man and the Blues——Vanguard Records————
1965Hoodoo Man Blues (med Junior Wells)——Delmark Records——Junior Wells (Munspel, sång)Krediterad som "Friendly Chap" av kontraktsskäl; inledningen på hans decennielånga partnerskap med Wells.
1979Stone Crazy!——Isabel/Alligator/Concord———Innehåller titelspåret, rankat bland Rolling Stones 100 Greatest Guitar Songs.
1991Damn Right, I've Got the BluesJohn Porter—Silvertone Records——Jeff Beck (Gitarr), Eric Clapton (Gitarr), Mark Knopfler (Gitarr), Wayne Jackson (Trumpet), Andrew Love (Saxofon), Jack Hale (Trombon)Hans genombrott till en bredare publik vid 54 års ålder, byggt kring den teatraliska stil som Chess avvisat decennier tidigare. Gästgitarrspel av Jeff Beck, Eric Clapton och Mark Knopfler, med blås från Memphis Horns.
1993Feels Like RainJohn Porter—Silvertone Records————
1994Slippin' In——Silvertone Records———Första skivomslaget med hans numera signaturmässiga polkaprickiga Stratocaster.
2001Sweet TeaDennis Herring—Silvertone Records————
2008Skin DeepTom Hambridge—Silvertone/Zomba————
2010Living ProofTom Hambridge—Silvertone Records————
2013Rhythm & BluesTom Hambridge—RCA Records————
2015Born to Play GuitarTom Hambridge—RCA Records———Vann Grammy Award för bästa bluesalbum.
2018The Blues Is Alive and WellTom Hambridge—RCA Records————
2022The Blues Don't LieTom Hambridge—RCA Records————
2025Ain't Done with the BluesTom Hambridge—RCA Records———Vann Grammy Award för bästa traditionella bluesalbum.

Kända låtar

01Damn Right, I've Got the Blues
02Stone Crazy
03First Time I Met the Blues
04Mustang Sally
05Let Me Love You Baby

Externa länkar

Booking / Kontakt

Är du artisten själv, eller representerar du bandet eller bookingbyrån? Vi vill att bokningsinformationen här alltid ska vara korrekt och uppdaterad. Skicka gärna rätt uppgifter via vårt kontaktformulär, så uppdaterar vi profilen så snart som möjligt. Gå till kontaktformuläret

Källor

Håll SlowBlues oberoende. Officiell merch — bär bluesen.

Se butiken