Slow-Blues.com — Global Blues Encyclopedia
Tillbaka till artister
Howlin' Wolf
American Folk Blues Festival, 1970 — photograph credited only as "JT" in the original source (Wikimedia Commons, public domain)
Chicago

Howlin' Wolf

Denna artist är inte längre bland oss.
Född: June 10, 1910, White Station, Mississippi · Död: January 10, 1976, Hines, Illinois (brain tumor, heart failure and kidney disease)• United States
Chicago BluesElectric Blues
Instrument
Voice, Acoustic & electric guitar, Harmonica
Skivbolag
RPM, Chess
från
Mississippi Delta → Memphis → Chicago
Född
June 10, 1910, White Station, Mississippi
Sam Phillips, producenten som upptäckte både Howlin' Wolf och Elvis Presley, sa en gång "när jag hörde Howlin' Wolf sa jag, 'Det här är för mig. Det här är där människans själ aldrig dör.'" Med sina 191 centimeter och nästan 140 kilo, och en röst som lät som grus som skyfflades, var Chester Arthur Burnett så nära en naturkraft som bluesen någonsin frambringat. Han föddes den 10 juni 1910 i White Station, Mississippi, nära West Point, uppkallad efter USA:s 21:a president Chester A. Arthur, som son till Gertrude Jones och Leon "Dock" Burnett. Föräldrarna separerade när han var ett år, och barndomen blev genuint brutal: modern kastade honom till slut ut ur huset av skäl som aldrig förklarades, och han togs om hand av sin grandonkel Will Young, som drev ett stort hushåll och behandlade honom dåligt. Vid tretton år, efter att i ilska ha dödat en av Youngs grisar, piskade Young honom medan han jagade honom på en mula — och den unge Burnett svarade genom att gå 137 kilometer barfota för att hitta sin far, där han äntligen fann något som liknade ett lyckligt hem (Källa: Wikipedia). Smeknamnet kom från morfadern, John Jones, som brukade varna honom om att vargar skulle komma och ta honom om han kramade mormoderns höns för hårt. Han köpte sin första gitarr i januari 1928, vid sjutton års ålder, och 1930 mötte han Charley Patton, den mest populära bluesmannen i Mississippideltat, som lärde honom direkt — Wolf mindes senare att den första låt han någonsin lärde sig var Pattons egen "Pony Blues." När han flyttade till Parkin, Arkansas 1933, lärde Sonny Boy Williamson II (Rice Miller) honom munspel. Hans signaturtjut kom, berömt nog, ur ett misslyckande: i ett försök att efterlikna countrysångaren Jimmie Rodgers jodling upptäckte Wolf att han helt enkelt inte kunde jodla, "så jag övergick till att tjuta. Och det har fungerat utmärkt för mig" (Källa: Wikipedia). Han tjänstgjorde i den amerikanska armén från april 1941, stationerad med 9:e kavalleriregementet — en av de historiska "Buffalo Soldiers"-enheterna — tills han förklarades otjänstduglig och hedersavskedades i november 1943. Tillbaka i Mississippi och sedan West Memphis, Arkansas, hörde en nittonårig frilanstalangscout vid namn Ike Turner honom uppträda 1951 och tog honom till Sam Phillips Memphis Recording Service. Hans första singel, "Moanin' at Midnight" med "How Many More Years" på baksidan, gavs ut på Chess Records 1951. Leonard Chess säkrade hans kontrakt den decembern, och på Chess uppmaning flyttade Wolf permanent till Chicago i slutet av 1952 (Källa: Wikipedia). Inom ett år efter ankomsten hade han övertalat gitarristen Hubert Sumlin att lämna Memphis och gå med honom — Sumlins nedtonade, oförutsägbara frasering blev den perfekta motvikten till Wolfs enorma röst, och han stannade i bandet resten av Wolfs karriär. Låtskrivaren Willie Dixon, anställd av Chess-bröderna 1950, skrev många av Wolfs mest bestående låtar, även om det att få Wolf att acceptera en låt enligt uppgift ibland krävde det Dixon kallade omvänd psykologi — Wolf var känt konkurrensinriktad med etikettkollegan Muddy Waters, och klagade vid ett tillfälle direkt till Dixon: "Hörru, du skrev den låten till Muddy. Varför skriver du inte en sådan till mig?" (Källa: Wikipedia). Hans katalog genom 1950- och 60-talet är en rad grundläggande Chicago-blueslåtar: "Smokestack Lightning" (1956), albumet "Moanin' in the Moonlight" (1959, hans debut-LP), "Spoonful" (juni 1960), det självbetitlade "Howlin' Wolf"-albumet — ofte kallat "gungstolsalbumet" för omslaget — och "Killing Floor," inspelad i Chicago i augusti 1964 och nu betraktad som en av de definierande klassikerna inom Chicago elektrisk blues (Källa: Wikipedia). 1965 insisterade Rolling Stones, som ett villkor för att uppträda i det amerikanska TV-programmet "Shindig!", att Wolf skulle bjudas in som deras specialgäst — han framförde "How Many More Years" för en nätverks-TV-publik på miljoner med Stones bokstavligen sittande vid hans fötter. Hans senare karriär tog några ovanliga vändningar: "The Super Super Blues Band" (1968) parade honom med Bo Diddley och Muddy Waters; "The Howlin' Wolf Album" (1969) var ett psykedeliskt rockexperiment som Wolf enligt uppgift avskydde; och "The London Howlin' Wolf Sessions" (1971) återförenade honom med brittiska beundrare Eric Clapton, Steve Winwood, Bill Wyman och Charlie Watts. Hans sista studioalbum, "The Back Door Wolf," kom ut 1973 (Källa: Wikipedia). Hans hälsa försämrades kraftigt under hans sista år: en första hjärtattack 1969, sedan en allvarlig bilolycka 1970 som skickade honom genom vindrutan och skadade hans njurar allvarligt, vilket krävde dialysbehandling var tredje dag resten av livet, administrerad av hans fru Lillie. Hans sista offentliga framträdande kom i november 1975 på Chicagos International Amphitheatre, där han delade scen med B.B. King, Albert King, Luther Allison och O.V. Wright — vittnen beskrev honom krypandes över scenen under "Crawling King Snake" i vad som blev en oförglömlig sista föreställning (Källa: Wikipedia). Han checkade in på Edward Hines Jr. Veterans Administration Hospital i januari 1976 för njurkirurgi; läkare fann en hjärntumör tre dagar innan han dog, den 10 januari 1976, 65 år gammal, av en kombination av tumören, hjärtsvikt och njursjukdom. Han begravdes på Oakridge Cemetery utanför Chicago, med en gitarr och ett munspel ingraverade på gravstenen (Källa: Wikipedia). Trots att ha varit funktionellt analfabet in i fyrtioårsåldern gick han senare tillbaka till skolan för att ta en GED och studerade redovisning — finansiell disciplin ovanlig nog bland bluesbandledare från hans tid att han kunde erbjuda sina musiker sjukförsäkring (Källa: Wikipedia).

Musikaliskt inflytande

Cream coverade "Spoonful" tills den blev en av deras signaturlivejam. Led Zeppelins "The Lemon Song" lånar direkt från "Killing Floor." The Doors coverade "Back Door Man" på sitt debutalbum, och Rolling Stones spelade in "Little Red Rooster," som blev en brittisk förstaplatssingel och förblir den enda bluescover som någonsin toppat de brittiska listorna. Jimi Hendrix nämnde honom som en formativ influens på sitt eget scenframträdande och sin vokalfrasering. Fyra av hans låtar — "Little Red Rooster," "Smokestack Lightning," "Killing Floor" och "Spoonful" — är inkluderade på Rock and Roll Hall of Fames lista över 500 låtar som formade rock and roll (Källa: Wikipedia).

Influenser

Charley PattonSonny Boy Williamson II

Familj och privatliv

Föräldrar

Separerade när Chester var ett år gammal.

Grandonkel (vårdnadshavare)

Tog hand om honom efter att hans mor kastat ut honom; behandlade honom illa.

Fru

Träffades vid ett av hans klubbframträdanden i Chicago; skötte hans dialysbehandlingar under hans sista år.

Formativa upplevelser

  • •13 år gammal: Gick 137 kilometer barfota för att hitta sin far efter övergrepp från sin morbror. (Källa: Wikipedia)
  • •1930: Träffade Charley Patton, som lärde honom gitarr direkt. (Källa: Wikipedia)
  • •1941–1943: Tjänstgjorde i den amerikanska arméns 9:e kavalleriregemente. (Källa: Wikipedia)
  • •1951: Upptäckt av talangscouten Ike Turner och förd till Sam Phillips studio i Memphis. (Källa: Wikipedia)
  • •Sent 1952: Flyttade permanent till Chicago på Leonard Chess uppmaning. (Källa: Wikipedia)

Instrument och utrustning

Gitarr

Akustisk och elektrisk gitarr

Lärde sig direkt av Charley Patton från 1930.

Annat

Munspel

Lärde sig direkt av Sonny Boy Williamson II (Rice Miller) i Parkin, Arkansas, 1933.

Sång

Sång

Ett karakteristiskt grusigt tjut som föddes ur ett misslyckat försök att joddla som Jimmie Rodgers.

Historier & anekdoter

"Hans signaturtjut föddes ur ett misslyckande — han försökte joddla som Jimmie Rodgers, upptäckte att han helt enkelt inte kunde, "så jag vände mig till att tjuta." (Källa: Wikipedia)"
"Som villkor för att medverka i det amerikanska TV-programmet "Shindig!" 1965 insisterade Rolling Stones på att Wolf skulle bjudas in som deras särskilda gäst. (Källa: Wikipedia)"
"Hans sista framträdande i november 1975 inkluderade enligt uppgift att han kröp över scenen under "Crawling King Snake" — vittnen kallade det oförglömligt. (Källa: Wikipedia)"
"Trots att han i praktiken var analfabet in i fyrtioårsåldern skaffade han sig senare ett motsvarande studentexamensbevis och studerade bokföring, och använde disciplinen för att erbjuda sina bandmedlemmar sjukförsäkring. (Källa: Wikipedia)"

Samarbetspartners

Lärde honom gitarr direkt från 1930; Wolfs första inlärda låt var Pattons "Pony Blues."

Lärde honom munspel i Parkin, Arkansas, 1933.

Gitarrist som anslöt sig till honom i Chicago inom ett år efter hans ankomst och stannade resten av karriären.

Låtskrivare som skrev många av hans mest bestående låtar, inklusive "Spoonful" och "Little Red Rooster."

Se & Lyssna

Utvald

Howlin' Wolf - "Smokestack Lightning" (1956)

One of four Wolf songs on the Rock and Roll Hall of Fame's 500 Songs That Shaped Rock and Roll.

Douglas Allen

Se & Lyssna

Henter videoer fra YouTube…

Diskografi

ÅrTitelProducentStudioLabelListaFörsäljningMusikerYouTubeNoteringar
1951"Moanin' at Midnight" / "How Many More Years" (debutsingel)Sam Phillips—Chess——Willie Johnson (Gitarr), Pat Hare (Gitarr), Junior Parker (Munspel)Upptäckt av talangscouten Ike Turner; inspelad på Sam Phillips Memphis Recording Service.
1956"Smokestack Lightning"Chess—Chess——Hubert Sumlin (Gitarr)Inspelad med Hubert Sumlin på gitarr.
1959Moanin' in the MoonlightChess—Chess——Hubert Sumlin (Gitarr), Willie Dixon (Bas, låtskrivare)Hans debutalbum, en sammanställning av tidigare singlar.
1960"Spoonful"Chess—Chess——Hubert Sumlin (Gitarr), Willie Dixon (Bas, låtskrivare)Skriven av Willie Dixon, inspelad juni 1960.
1962Howlin' Wolf (självbetitlat, "gungstolsalbumet")Chess—Chess——Hubert Sumlin (Gitarr), Willie Dixon (Bas, låtskrivare)Innehåller "Little Red Rooster" och "Back Door Man."
1964"Killing Floor"Chess—Chess——Hubert Sumlin (Gitarr)Inspelad i Chicago, augusti 1964 — i dag betraktad som en definierande klassiker inom elektrisk Chicago-blues.
1966The Real Folk BluesChess—Chess———Samlingsalbum.
1968The Super Super Blues BandChess—Checker——Bo Diddley (Gitarr), Muddy Waters (Gitarr)Parade honom med Bo Diddley och Muddy Waters.
1969The Howlin' Wolf AlbumCadet Concept—Cadet Concept———Psykedeliskt rockexperiment som Wolf enligt uppgift avskydde.
1971The London Howlin' Wolf Sessions——Chess——Eric Clapton (Gitarr), Steve Winwood (Piano), Bill Wyman (Bas), Charlie Watts (Trummor)Återförenade honom med Eric Clapton, Steve Winwood, Bill Wyman och Charlie Watts.
1973The Back Door WolfChess—Chess——Hubert Sumlin (Gitarr), Detroit Junior (Piano), Eddie Shaw (Bandledare, saxofon)Hans sista studioalbum.

Kända låtar

01Smokestack Lightning
02Spoonful
03Killing Floor
04Back Door Man
05Little Red Rooster

Externa länkar

Källor

Håll SlowBlues oberoende. Officiell merch — bär bluesen.

Se butiken