Slow-Blues.com — Global Blues Encyclopedia
Tillbaka till artister
John Mayall & the Bluesbreakers
Photo: M. Hohner Company promotional photo, 1970 (Wikimedia Commons, public domain in the US)
British

John Mayall & the Bluesbreakers

Även känd som: John Brumwell Mayall

Denna artist är inte längre bland oss.
Född: November 29, 1933, Macclesfield, Cheshire, England · Död: July 22, 2024, California, USA• United Kingdom• Aktiv: 1963–2024
British Blues BoomElectric Blues

"Godfather of British Blues", vars ständigt roterande Bluesbreakers-besättning, lanserad i London 1963, gav lärlingstid åt Eric Clapton, Peter Green och Mick Taylor innan de blev rockens definierande gitarrister — och vars "Beano-album" från 1966 satte mallen för brittisk blues-rock-gitarrton.

Om brittisk blues har en enda "avslutningsskola" är det den John Mayall drev i gott och väl sex decennier, och examensbeviset den delade ut var en period i Bluesbreakers. Eric Clapton, Peter Green, Mick Taylor — de tre männen mest ansvariga för att göra den elektriska gitarren till rockens centrala instrument i Storbritannien — genomförde alla sin formativa lärlingstid i Mayalls band, en efter en, på knappt tre år (Källa: Wikipedia; Blues Hall of Fame). Mayall föddes som John Brumwell Mayall den 29 november 1933 i Macclesfield, Cheshire, son till en gitarrspelande far som höll en skivsamling tung av amerikansk jazz och blues. Han lärde sig själv piano, gitarr och munspel som pojke, fixerad tidigt vid Lead Belly och boogie-woogie-pianisten Albert Ammons. Efter värnplikt i Korea och en period vid Manchester College of Art flyttade han till London 1963, redan trettio år gammal och beslutsam att göra blues till sitt yrke (Källa: Wikipedia; Blues Hall of Fame). Han bildade Bluesbreakers samma år, först med basisten John McVie och gitarristen Bernie Watson, och spelade på Marquee Club samt spelade in en misslyckad debut för Decca. Allt förändrades i april 1965, då en ung gitarrist vid namn Eric Clapton — nyligen avhoppad från Yardbirds på grund av deras popvändning med "For Your Love" — gick med i bandet på jakt efter ren blues. Tretton månader senare, i maj 1966, tog Mayall gruppen till Decca Studios i West Hampstead med producenten Mike Vernon och ljudteknikern Gus Dudgeon för att spela in "Blues Breakers with Eric Clapton", utgivet 22 juli 1966 (Källa: Wikipedia; Discogs). Den skivan — allmänt känd som "Beano-albumet" efter den brittiska serietidningen Clapton läser på omslaget, en medveten ovillighetsgest under fotograferingen — blev en av de mest betydelsefulla gitarrskivorna någonsin gjorda. Clapton spelade en sunburst 1960 Gibson Les Paul Standard, stulen strax därefter och aldrig återfunnen, genom en överstyrd Marshall-comboförstärkare vriden mycket högre än vad någon artig studiosession krävde; ljudteknikern Gus Dudgeon lär ha bett honom skruva ner, och Clapton vägrade. Den resulterande tjocka, sjungande, distade sustainen — senare kallad "Beano-tonen" — blev grundvokabuläret för brittisk blues-rock-gitarr, hörbar hos allt från Peter Green till Joe Bonamassa (Källa: Wikipedia). Bakom Clapton stod basisten John McVie och trumslagaren Hughie Flint, med en blåssektion bestående av Alan Skidmore, Johnny Almond och Dennis Healey övermixad i efterhand (Källa: Discogs). Clapton lämnade bandet inom några veckor efter skivans release för att bilda Cream. Mayalls svar satte mallen för resten av hans karriär: han anställde helt enkelt nästa stora gitarrist. Peter Green gick med 1966 och spelade in "A Hard Road" (1967) innan han gav sig av, med McVie och trumslagaren Mick Fleetwood på släp, för att grunda Fleetwood Mac. Artonårige Mick Taylor tog över därefter och stannade genom "Crusade" (1967), "Bare Wires" (1968) och "Blues from Laurel Canyon" (1968) innan Rolling Stones värvade honom 1969. Senare upplagor av bandet experimenterade med jazzigare, till stor del gitarrlösa besättningar — den akustiska Jon Mark/Johnny Almond-perioden som gav "The Turning Point" (1969) och "Empty Rooms" (1970), sedan en återgång till elektrisk blues-rock med Harvey Mandel och violinisten Don "Sugarcane" Harris på "USA Union" (1970) och "Memories" (1971) (Källa: Wikipedia). Mayall flyttade till Los Angeles i början av 1970-talet och fortsatte att spela in och turnera in i sina sena åttioår, gav ut fyra sena karriärsalbum på Forty Below Records mellan 2014 och 2019, och anställde 2018 gitarristen Carolyn Wonderland som den första kvinnan att inneha Bluesbreakers leadgitarrstol. Han utsågs till OBE 2005, invaldes i Blues Hall of Fame den 4 maj 2016 — kallad "Godfather of British Blues" — och, liksom så många av sina tidigare gitarristers band, invaldes i Rock and Roll Hall of Fame i kategorin Musical Influence 2024 (Källa: Wikipedia; Blues Hall of Fame). John Mayall dog i sitt hem i Kalifornien den 22 juli 2024 — femtioåtta år på dagen efter releasen av Beano-albumet — 90 år gammal (Källa: Wikipedia).

Musikaliskt inflytande

Mayalls Bluesbreakers fungerade som den mest produktiva gitarrist-avslutningsskolan i rockhistorien: Clapton, Green och Taylor gick alla igenom bandet på under tre år, var och en med bandets Chicago-blues-disciplin vidare in i Cream, Fleetwood Mac och Rolling Stones. "Beano-albumet" från 1966 ensamt omformade hur en bluesgitarr förväntades låta i Storbritannien (Källa: Wikipedia; Blues Hall of Fame).

Se & Lyssna

Utvald

John Mayall & The Bluesbreakers — Full Concert [HD], North Sea Jazz Festival 1994

Full-length HD concert footage.

North Sea Jazz Archive

John Mayall & The Bluesbreakers — Live at the Marquee [Colourised] 1969

John Mayall & The Bluesbreakers — Live at the Marquee [Colourised] 1969

John Mayall's Bluesbreakers (feat. Peter Green) — Live In 1967 (Full Album)

John Mayall's Bluesbreakers (feat. Peter Green) — Live In 1967 (Full Album)

John Mayall - Godfather of British Blues - Documentary

John Mayall - Godfather of British Blues - Documentary

John Mayall Tribute - The Godfather of British Blues

John Mayall Tribute - The Godfather of British Blues

Se & Lyssna

Henter videoer fra YouTube…

Externa länkar

YouTube Music Wikipedia Blues Hall of Fame (Blues Foundation)

Källor

Håll SlowBlues oberoende. Officiell merch — bär bluesen.

Se butiken