Slow-Blues.com — Global Blues Encyclopedia
Tillbaka till artister
King Biscuit Boy
Photo: Johnny V (Wikimedia Commons, CC BY-SA 3.0)
Modern

King Biscuit Boy

Denna artist är inte längre bland oss.
Född: March 9, 1944, Hamilton, Ontario, Canada · Död: January 5, 2003, Hamilton, Ontario, Canada• Canada• Aktiv: 1961–2003
Electric BluesBlues Rock

King Biscuit Boy, född Richard Alfred Newell i Hamilton, Ontario, var en av Kanadas mest hyllade och inflytelserika munspelare, känd för sin råa Chicago-inspirerade stil.

Ronnie Hawkins gav Richard Newell hans scennamn sommaren 1969, lånat från "King Biscuit Time," den banbrytande bluesradiosändningen från Helena, Arkansas — och knöt därmed en munspelare från Hamilton, Ontario, direkt till samma deltasändningsarv som hade lanserat Sonny Boy Williamson II decennier tidigare. Det passade. King Biscuit Boy skulle bli den första kanadensiska bluesartisten någonsin att nå Billboard Hot 100. Han föddes Richard Alfred Newell den 9 mars 1944 i Hamilton, Ontario, av Lily och Walter Newell — fadern en tjänsteman i det brittiska flygvapnet stationerad i Kanada under andra världskriget. Han köpte sitt första munspel vid tolv års ålder och utvecklade eklektisk smak tidigt, inklusive en bestående svaghet för 1950-talets doo-wop. Han spelade genom en rad lokala Hamilton-band — the Barons (1961–1965), senare omdöpt till Son Richard and the Chessmen, och sedan the Mid-Knights — och byggde ett rykte på Ontarios klubbkrets under 1960-talet (Källa: Wikipedia). Vändpunkten kom sommaren 1969, då han var med och bildade "And Many Others," Ronnie Hawkins backingband, och fick sitt bestående smeknamn av Hawkins själv. När Hawkins sparkade hela bandet i början av 1970 samlades musikerna som Crowbar, och gav ut albumet "Official Music" (1970) genom Love Productions. King Biscuit Boy fortsatte att spela med Crowbar med jämna mellanrum genom karriären samtidigt som han förde en parallell solokarriär (Källa: Wikipedia). Han skrev kontrakt med Paramount/Epic Records och gav ut sju soloalbum under de följande decennierna, och fick två Juno Award-nomineringar. Hans högst listplacerade singel, "New Orleans," nådde nummer 68 på den kanadensiska listan i september 1975, hämtad från hans självbetitlade 1974-album — inspelat i New Orleans och ofta kallat "The Brown Derby Album" — där han backades av Allen Toussaints studioband, the Meters. Katalogen hans inkluderar också "Gooduns" (1971) och "Biscuits 'n' Gravy" (1981) på Daffodil Records, "Mouth of Steel" (1982/1984) på Red Lightnin', och "Urban Blues Re: Newell" (1995) på Blue Wave (Källa: Wikipedia). Genom karriären delade han scener och studior med Muddy Waters, Joe Cocker och Janis Joplin, och höll en livslång vänskap med Crowbar-veteranen Sonny Del-Rio, med vilken han spelade in "Two Hound Blues," utgivet postumt 2003. Kritikern Robert Christgau berömde hans "virtuosa munspels"-spel, och noterade hans engagemang för rå, opolerad Chicago-stilton; Newell var känd för att föredra Hohner Special 20 diatoniska munspel och grep sällan till ett kromatiskt instrument (Källa: Wikipedia). Hans senare år präglades av tungt drickande som skadade hans hälsa och ledde till inställda shower. Han dog hemma i Hamilton den 5 januari 2003, två månader före sin 59-årsdag. Vänner etablerade den årliga välgörenhetskonserten "Blues with a Feeling" till hans minne, först hållen på Club 77 i Hamilton inom några månader efter hans död, och skapade ett musikstipendiefond i hans namn vid Mohawk College of Applied Arts and Technology — ansträngningar som fortsätter idag under "The Friends of Richard Newell" (Källa: Wikipedia).

Musikaliskt inflytande

King Biscuit Boy blev den första kanadensiska bluesartisten någonsin att nå Billboard Hot 100, och etablerade en mall för kanadensisk munspelsdriven blues som påverkade generationer av musiker i Hamiltons fortfarande blomstrande bluesscen. Hans arbete med Crowbar och hans sessioner med Allen Toussaints Meters knöt kanadensisk blues direkt till New Orleans- och Chicago-traditionerna, och den årliga välgörenhetskonserten "Blues with a Feeling," etablerad till hans minne, förblir ett fast inslag i Hamiltons musikkalender (Källa: Wikipedia).

Influenser

Sonny Boy Williamson IIChicago blues tradition

Familj och privatliv

Far
Walter Newell

Soldat i brittiska flygvapnet stationerad i Kanada under andra världskriget.

Mor
Lily Newell

—

Fru
Jacqueline Willetts

Gifte sig 1972, skilde sig 1979.

Formativa upplevelser

  • •12 år gammal: Köper sitt första munspel. (Källa: Wikipedia)
  • •Sommaren 1969: Hjälper till att bilda Ronnie Hawkins kompband "And Many Others"; får sitt artistnamn av Hawkins. (Källa: Wikipedia)
  • •1970: Bandmedlemmarna grupperar om sig som Crowbar efter att Hawkins avskedat dem; släpper "Official Music." (Källa: Wikipedia)
  • •1974: Självbetitlat album ("The Brown Derby Album") inspelat i New Orleans med the Meters. (Källa: Wikipedia)
  • •September 1975: "New Orleans" blir hans mest listframgångsrika singel, når 68:e plats i Kanada. (Källa: Wikipedia)

Instrument och utrustning

Annat

Munspel (Hohner Special 20)

Hans huvudinstrument; föredrog diatoniska munspel och spelade sällan kromatiskt.

Historier & anekdoter

"Fick sitt artistnamn direkt av Ronnie Hawkins, som döpte honom efter radioprogrammet "King Biscuit Time." (Källa: Wikipedia)"
"Blev den första kanadensiska bluesartisten någonsin att ta sig in på Billboard Hot 100. (Källa: Wikipedia)"
"Spelade in sitt självbetitlade album från 1974 i New Orleans, kompad av Allen Toussaints studioband the Meters. (Källa: Wikipedia)"
"Kritikern Robert Christgau berömde hans "virtuosa munspel." (Källa: Wikipedia)"
"Vänner instiftade den årliga välgörenhetskonserten "Blues with a Feeling" och ett musikstipendium vid Mohawk College till hans minne efter hans död 2003. (Källa: Wikipedia)"

Samarbetspartners

Ronnie Hawkins

Gav honom hans artistnamn och bandledarroll i "And Many Others" (1969).

Crowbar

Band bildat av Hawkins tidigare kompmusiker; han spelade med dem med jämna mellanrum genom hela karriären.

Allen Toussaint & the Meters

Kompade honom på hans självbetitlade album från 1974, inspelat i New Orleans.

Sonny Del-Rio

Kollega Crowbar-veteran och livslång vän; spelade in "Two Hound Blues" tillsammans, utgiven postumt 2003.

Se & Lyssna

Utvald

Bum is Mine - King Biscuit Boy 1974

From his 1974 self-titled album, recorded in New Orleans with the Meters.

chromboyx

King Biscuit Boy - Help Me

King Biscuit Boy - Help Me

King Biscuit Boy - Hoy Hoy (1971)

King Biscuit Boy - Hoy Hoy (1971)

Se & Lyssna

Henter videoer fra YouTube…

Diskografi

ÅrTitelProducentStudioLabelListaFörsäljningMusikerYouTubeNoteringar
1970Official Music (med Crowbar)——Love Productions——Roly Greenway (Bas), Larry Atamanuik (Trummor), Rheal Lanthier (Ledgitarr), John Gibbard (Ledgitarr, slidegitarr), John Rutter (Percussion), Kelly Jay Fordham (Piano, percussion), Doug Riley (Orgel, piano), Richard Bell (Piano), Gregg Mudry (Blås), Moe Koffman (Blås), Steve Kennedy (Blås)Bildat ur Ronnie Hawkins avskedade kompband. Fullständig kompbandkreditering: Crowbar, tekniker Terry Brown.
1971Gooduns——Daffodil Records————
1974King Biscuit Boy ("The Brown Derby Album")Allen Toussaint—Epic Records——The Meters (Kompband)Inspelad i New Orleans; kompad av the Meters. Källa till "New Orleans," hans mest listframgångsrika singel.
1981Biscuits 'n' Gravy——Daffodil Records————
1982Mouth of Steel——Red Lightnin'———Återutgiven 1984.
1995Urban Blues Re: Newell——Blue Wave————
2003Two Hound Blues (med Sonny Del-Rio)——Race Records——Sonny Del-Rio (Saxofon)Utgiven postumt.

Kända låtar

01New Orleans
02Hoy Hoy
03Badly Bent
04Bum is Mine

Externa länkar

YouTube Music Wikipedia

Källor

Håll SlowBlues oberoende. Officiell merch — bär bluesen.

Se butiken