DE LÅNGSAMMA, SJÄLFULLA RÖTTERNA

Tillbaka till artister

Led Zeppelin

Photo: Atlantic Records promotional image, 1971 (Wikimedia Commons, public domain in the US)

British

Led Zeppelin

• United Kingdom• Aktiv: 1968–1980

British Blues BoomHard RockBlues Rock

Bandet Jimmy Page byggde ur spillrorna av Yardbirds 1968, som byggde om låtar av Willie Dixon, Robert Johnson, Memphis Minnie och Howlin' Wolf i stadionskala — och blev stämda, och förlikta, för nästan var och en av dem. Dokumentären Becoming Led Zeppelin från 2025, som berättar den tidiga historien med bandets egna ord, vann en National Film Award för bästa dokumentär 2026.

Varje band i den här samlingen är den amerikanska bluesen något skyldigt. Led Zeppelin var skyldiga så mycket, så direkt, att skulden till slut hamnade i domstol fyra separata gånger — och bandet betalade varje gång, och fortsatte sedan att turnera på stadion med låtar byggda av exakt det material de blivit stämda för (Källa: Wikipedia). Bandet växte direkt ur spillrorna av Yardbirds. När sångaren Keith Relf och trumslagaren Jim McCarty slutade i juni 1968, satt gitarristen Jimmy Page — Yardbirds sista sologitarrist, och innan dess en av Londons mest anlitade sessionsmusiker — kvar med kontrakterade skandinaviska turnédatum och inget band. Han värvade sessionsbasisten och arrangören John Paul Jones, den okände Birmingham-sångaren Robert Plant, och Plants vän John Bonham på trummor. De turnerade kort den septembern som "the New Yardbirds" innan de antog ett nytt namn den oktobern: Led Zeppelin, enligt uppgift efter att Who-trumslagaren Keith Moon och John Entwistle skämtat, under en tidigare Page-session, att en supergrupp med honom och Jeff Beck skulle gå ner "som en blyballong" (Källa: Wikipedia). Från sina tidigaste repetitioner arbetade bandet genom att plocka isär blueskivor och bygga upp dem igen i en helt annan skala — tyngre, långsammare på vissa ställen, distat, utsträckt in i partier originalen aldrig haft. "Led Zeppelin" (1969) och "Led Zeppelin II" (1969, den senare nådde nummer 1 i både Storbritannien och USA) byggdes till stor del av denna metod, och den producerade bandets bästa musik tillsammans med dess mest ihållande kontrovers (Källa: Wikipedia). **Blueslåtarna Led Zeppelin adapterade — och vad som hände efteråt:** "You Shook Me" och "I Can't Quit You Baby", båda på 1969 års debut, var Willie Dixon-kompositioner som Dixon skrivit för Muddy Waters respektive Otis Rush; Dixon fick låtskrivarkredit från början på dessa två. "Whole Lotta Love", öppningsspåret på "Led Zeppelin II", var en annan historia: texten följde nära Dixons "You Need Love", skriven för Muddy Waters 1962, delvis filtrerad genom en cover från Small Faces 1966 som Page och Plant enligt uppgift sett live — sångaren Steve Marriott sa senare att Plants frasering var identisk med hans egen, "till och med stoppen i slutet var desamma". Dixon stämde; fallet förliktes utanför domstol 1985, och Dixons namn har funnits med i låtens skrivarkredit på varje utgåva sedan dess (Källa: Wikipedia). "The Lemon Song", också från "Led Zeppelin II", omarbetade direkt Howlin' Wolfs "Killing Floor" från 1964 — bandet hade framfört den live under Wolfs titel 1968–69, och en tidig brittisk tryckning av albumet krediterade till och med Wolfs riktiga namn, Chester Burnett. Den berömda "squeeze my lemon"-versen spåras ännu längre tillbaka, till Robert Johnsons "Traveling Riverside Blues" från 1937. Arc Music, som ägde Wolfs förlagsrättigheter, stämde i december 1972; fallet förliktes utanför domstol, Wolf fick cirka 45 000 dollar, och senare tryckningar lade till hans medförfattarkredit. Samma albums avslutande spår, "Bring It On Home", omsluter en annars original låt med en direkt, medveten hyllning till Sonny Boy Williamson II:s inspelning från 1963 av en Dixon-komposition — Dixon fick kredit även här, från 1972 och framåt, och Page kallade senare det lånade avsnittet "en hyllning" (Källa: Wikipedia). Robert Johnsons egen sångbok dyker upp igen på "Traveling Riverside Blues" i sig, inspelad av bandet för en BBC-radiosession 1969 och outgiven fram till 1990 års boxset, där den nådde nummer 7 på Billboards Album Rock Tracks-lista — tjugoett år efter att den spelades in. Och "When the Levee Breaks", det dundrande avslutningsspåret på det namnlösa fjärde albumet (1971), byggde helt om Memphis Minnie och Kansas Joe McCoys original från 1929 om den stora Mississippiöversvämningen 1927; Led Zeppelins version krediterar Memphis Minnie tillsammans med de fyra bandmedlemmarna, men — i en av de märkligare asymmetrierna i bandets pappersspår — inte McCoy. John Bonhams trumsound på spåret, inspelat genom mikrofoner placerade långt ner i en öppen trappa vid Headley Grange, blev en av de mest samplade trumsinspelningarna i musikhistorien, en direkt ättling till "distance miking"-tekniken Page utvecklat år tidigare som sessionstekniker (Källa: Wikipedia). Kommersiellt bromsade ingen av denna kontrovers bandet. "Led Zeppelin IV" (1971) har sålt uppskattningsvis 37 miljoner exemplar; "Houses of the Holy" (1973), "Physical Graffiti" (1975), "Presence" (1976) och "In Through the Out Door" (1979) höll bandet på toppen av albumlistorna världen över genom decenniet, med total försäljning uppskattad till 200–300 miljoner skivor. Den 24–25 september 1980 dog John Bonham hemma hos Jimmy Page i Windsor efter en dag av tungt drickande, och kvävdes i sömnen; rättsläkaren fastställde det som en olyckshändelse, och den 4 december 1980 meddelade de kvarvarande medlemmarna att bandet inte kunde fortsätta utan honom (Källa: Wikipedia). Led Zeppelin har bara återförenats en handfull gånger sedan dess — ett ojämnt Live Aid-set 1985, Atlantic Records 40-årsjubileumsshow 1988, deras invalning i Rock and Roll Hall of Fame 1995, och en fullständig konsert på Londons O2 Arena den 10 december 2007 med Johns son Jason Bonham på trummor, för vilken cirka 20 miljoner biljettförfrågningar satte ett Guinness världsrekord. Rock and Roll Hall of Fame har kallat bandet lika inflytelserikt på 1970-talet som Beatles var på 1960-talet (Källa: Wikipedia).

Musikaliskt inflytande

Led Zeppelins omvandling av Delta- och Chicago-blues till stadionrock — Dixon, Wolf, Johnson och Memphis Minnie ombyggda i överväldigande volym och skala — skapade den kommersiella och ljudmässiga mallen för hårdrock och heavy metal, medan raden av upphovsrättsförlikningar den utlöste permanent förändrade hur musikindustrin krediterar bluesens källmaterial (Källa: Wikipedia).

Historier & anekdoter

"I februari 2025 släpptes »Becoming Led Zeppelin« som bandets första officiellt godkända dokumentär, regisserad av Bernard MacMahon, med tidigare osett material och kommentarer från Robert Plant, Jimmy Page och John Paul Jones. (Källa: Variety; Wikipedia)"

Se & Lyssna

Utvald

Led Zeppelin — Kashmir (Live at Knebworth 1979) [Official Video]

Full concert-quality official footage.

Led Zeppelin

Led Zeppelin — Whole Lotta Love (Official Music Video)

Led Zeppelin — Whole Lotta Love (Official Music Video)

Led Zeppelin - Stairway To Heaven (Live at Earl's Court 1975) [Official Video]

Led Zeppelin - Stairway To Heaven (Live at Earl's Court 1975) [Official Video]

Becoming Led Zeppelin - Official Trailer

Becoming Led Zeppelin - Official Trailer

Se & Lyssna

Henter videoer fra YouTube…

Externa länkar

YouTube Music Wikipedia

Booking / Kontakt

Är du artisten själv, eller representerar du bandet eller bookingbyrån? Vi vill att bokningsinformationen här alltid ska vara korrekt och uppdaterad. Skicka gärna rätt uppgifter via vårt kontaktformulär, så uppdaterar vi profilen så snart som möjligt. Gå till kontaktformuläret

Källor

Håll SlowBlues oberoende. Officiell merch — bär bluesen.