Slow-Blues.com — Global Blues Encyclopedia
Tillbaka till artister
Lightnin' Hopkins
Publicity/performance photograph — photographer unrecorded/unknown (Wikimedia Commons, public domain)
Texas

Lightnin' Hopkins

Denna artist är inte längre bland oss.
Född: March 15, 1912, Centerville, Texas · Död: January 30, 1982, Houston, Texas (esophageal cancer)• United States
Texas BluesCountry Blues
Ingen vet egentligen hur många låtar Lightnin' Hopkins spelade in. Uppskattningarna sträcker sig från 800 till över 1000, utspridda över en karriär som berörde nästan varje bluesskivbolag som fanns i Amerika mellan 1946 och 1982 — vilket enligt de flesta rimliga räknesätt gör honom till den mest inspelade bluesmusikern som någonsin levat. Han föddes Samuel John Hopkins den 15 mars 1912 i Centerville, Texas. Vid åtta års ålder träffade han Blind Lemon Jefferson på en kyrkpicknick i Buffalo, Texas, och något vid mötet fastnade — Jefferson lät enligt uppgift aldrig någon annan spela tillsammans med honom förutom unge Hopkins, och gav pojken en ovanligt direkt utbildning i Delta-präglad Texas-blues (Källa: Wikipedia). Han studerade också under sin äldre, avlägsna kusin Alger "Texas" Alexander, en countrybluessångare, och spelade senare in med en annan kusin, den elektriska gitarristen Frankie Lee Sims. I mitten av 1930-talet avtjänade han tid på Houston County Prison Farm, även om skälet aldrig dokumenterats (Källa: Wikipedia). En Aladdin Records-chef upptäckte honom 1946 medan han spelade på Houstons Dowling Street och gav honom scennamnet som fastnade resten av livet — "Lightnin'" — medan hans pianoackompanjatör Wilson Smith omdöptes till "Thunder" för att matcha. Hopkins spelade in för Aladdin i Los Angeles under 1946–1947, bytte sedan till det Houston-baserade Gold Star-bolaget, där han spelade in regionala hits inklusive "Tim Moore's Farm." Under 1950-talet och in i tidiga 1960-talet rörde han sig genom ett nästan svindlande antal skivbolag — Mercury, Decca, Herald, Sittin' In With/Jax, RPM, Modern — och spelade ofta i praktiken in samma låtar flera gånger för olika bolag, eftersom han fick betalt per session och sällan var under exklusivt kontrakt med någon särskilt länge (Källa: Wikipedia). Musikforskaren Mack McCormick spårade upp honom 1959 specifikt för att introducera honom för den växande folkmusikväckelsepubliken, och draget förvandlade hans karriär en andra gång. Hopkins gjorde sin debut på Carnegie Hall den 14 oktober 1960, delade scen med Joan Baez och Pete Seeger och framförde psalmen "Mary Don't You Weep." Samma återupptäcktsera öppnade en helt ny rad skivbolag — Folkways, World Pacific, Vee-Jay, Arhoolie, Bluesville, Tradition — medan folkmusik- och bluesforskare kapplöpte om att dokumentera honom ordentligt. Hans mest berömda singel, "Mojo Hand," spelades in i november 1960 och gavs ut på Fire-bolaget 1962, del av albumet "How Many More Years I Got" (Källa: Wikipedia). Han spelade nästan uteslutande solo, utan ett fast kompband, och utvecklade en fingerplockningsteknik som lät honom bära basgång, rytm, ledmelodi och perkussion samtidigt på en enda gitarr — han knackade på gitarrkroppen för rytm, blandade alternerande och monotona basmönster, och böjde den tolvtakters bluesstrukturen till vilken lös, samtalspräglad form en given låt behövde. Han kallade sig ofta själv i texterna för "Po' Lightnin'," och var känd för utsvävande, torrt humoristiska muntliga introduktioner innan han ens började spela (Källa: Wikipedia). Under 1960- och 70-talet fortsatte han spela in för bland annat Fire, Candid, Imperial, Prestige, Verve och Jewel, och fungerade, inofficiellt men genuint, som Houstons poet-i-residens i 35 år, och turnerade internationellt så långt som en sexstadsturné i Japan 1978 (Källa: Wikipedia). Han dog i matstrupscancer i Houston den 30 januari 1982, 69 år gammal, och begravdes på Forest Park Lawndale Cemetery. New York Times dödsruna kallade honom "en av de stora countrybluessångarna och kanske det enskilt största inflytandet på rockgitarrister." En staty av honom avtäcktes i Crockett, Texas 2003, och två av hans gitarrer — en Gibson J-160e och en Guild Starfire, båda från Joe Kessler-samlingen — förvaras av Rock and Roll Hall of Fame i Cleveland respektive National Museum of African American History and Culture i Washington, D.C. (Källa: Wikipedia).

Musikaliskt inflytande

Stevie Ray Vaughans Grammy-nominerade instrumentalstycke "Rude Mood" byggde direkt på Hopkins "Hopkins' Sky Hop," och Vaughan nämnde honom upprepade gånger som en formativ referenspunkt. Townes Van Zandt och Hank Williams Jr. nämnde båda honom som ett direkt inflytande, och Rolling Stone placerade honom som nummer 71 på sin lista från 2010 över de 100 största gitarristerna genom tiderna. Hans postuma Grammy Lifetime Achievement Award, tilldelad 2013, formaliserade bara det kritiker redan hade sagt i decennier: att ingen enskild gitarrist gjorde mer för att forma hur rockmusiker så småningom skulle närma sig instrumentet (Källa: Wikipedia).

Familj och privatliv

Kusin
Alger "Texas" Alexander

Äldre, avlägsen kusin och countryblues-sångare som Hopkins studerade under.

Kusin
Frankie Lee Sims

Elektrisk bluesgitarrist och senare inspelningspartner.

Formativa upplevelser

  • •8 år gammal: Träffade Blind Lemon Jefferson på en kyrkopicknick i Buffalo, Texas — Jefferson lät enligt uppgift ingen annan spela vid sin sida förutom Hopkins. (Källa: Wikipedia)
  • •Mitten av 1930-talet: Avtjänade tid på Houston County Prison Farm, av skäl som aldrig dokumenterades. (Källa: Wikipedia)
  • •1946: Upptäckt på Houstons Dowling Street av en Aladdin Records-chef, som gav honom namnet "Lightnin'." (Källa: Wikipedia)
  • •1959: Uppsökt av musikologen Mack McCormick för folkåterupplivningen. (Källa: Wikipedia)
  • •14 oktober 1960: Carnegie Hall-debut tillsammans med Joan Baez och Pete Seeger. (Källa: Wikipedia)

Instrument och utrustning

Gitarr

Akustisk och elektrisk gitarr (soloingerstyle)

Spelade nästan uteslutande utan fast kompband, med en fingerstyleteknik som kombinerade basslinje, rytm, ledmelodi och kroppsslagen percussion samtidigt.

Historier & anekdoter

"Blind Lemon Jefferson lät enligt uppgift aldrig någon annan spela vid sin sida förutom den unge Hopkins — ett extraordinärt informellt lärlingsskap för en åttaåring. (Källa: Wikipedia)"
"Hans pianokompanjong Wilson Smith döptes om till "Thunder" av Aladdin Records för att matcha Hopkins nya artistnamn "Lightnin'." (Källa: Wikipedia)"
"Eftersom han vanligtvis fick betalt per session snarare än under långa exklusiva kontrakt, spelade han in många av samma låtar flera gånger för olika skivbolag genom sin karriär. (Källa: Wikipedia)"

Samarbetspartners

Blind Lemon Jefferson

Träffades vid 8 års ålder; Jefferson lät enligt uppgift ingen annan spela vid sin sida förutom Hopkins.

Alger "Texas" Alexander

Äldre kusin och countryblues-sångare som lärde honom.

Frankie Lee Sims

Kusin och elektrisk bluesgitarrist; senare inspelningspartner.

Mack McCormick

Musikolog som hittade och återintroducerade honom till folkåterupplivningens publik 1959.

Se & Lyssna

Utvald

Lightnin' Hopkins - Mojo Hand (Official Audio)

His most famous single record, recorded November 1960 and released on Fire in 1962.

Lightnin' Hopkins

Sam Lightnin' Hopkins - Tim Moore's Farm

Sam Lightnin' Hopkins - Tim Moore's Farm

Baby, Please Don't Go - Lightnin' Hopkins

Baby, Please Don't Go - Lightnin' Hopkins

Se & Lyssna

Henter videoer fra YouTube…

Diskografi

ÅrTitelProducentStudioLabelListaFörsäljningMusikerYouTubeNoteringar
1946Aladdin Records-eran, Los AngelesAladdin Records—Aladdin——Wilson Smith (Piano)1946–1947, med pianisten Wilson Smith ("Thunder" till Hopkins "Lightnin'").
1947Gold Star Records-eran, HoustonGold Star Records—Gold Star——L.C. Williams (Trummor, sång)Regionala hits, inklusive "Tim Moore's Farm."
1950Mercury/Decca/Herald/Sittin' In With–Jax/RPM/Modern-eranDiverse—Flera———1950-talet — spelade in produktivt, spelade ofta in samma låtar igen för olika skivbolag eftersom han fick betalt per session.
1959Folk-återupplivningens återupptäcktera inledsMack McCormick—Diverse———Uppsökt av folkloristen Mack McCormick för folkåterupplivningens publik.
1960Folkways/World Pacific/Vee-Jay/Arhoolie/Bluesville/Tradition-eranDiverse—Flera———Carnegie Hall-debut 14 oktober 1960 med Joan Baez och Pete Seeger; "Mojo Hand" inspelad nov 1960, utgiven 1962 på Fire som en del av "How Many More Years I Got."
1965Fire/Candid/Imperial/Prestige/Verve/Jewel-eranDiverse—Flera———1960–1970-talen — fortsatt produktiv inspelning över många skivbolag.
1978Internationell turnéera——————Innefattade en sexstadsturné i Japan.

Externa länkar

YouTube Music Wikipedia

Källor

Håll SlowBlues oberoende. Officiell merch — bär bluesen.

Se butiken