DE LÅNGSAMMA, SJÄLFULLA RÖTTERNA

Tillbaka till artister

Peter Green

Photo: Nick contador (Wikimedia Commons, CC BY-SA 4.0)

British

Peter Green

Även känd som: Peter Allen Greenbaum

Denna artist är inte längre bland oss.

Född: October 29, 1946, Bethnal Green, London, England · Död: July 25, 2020, Canvey Island, Essex, England• United Kingdom• Aktiv: 1965–2004

British Blues BoomBlues Rock

Bluesgitarristen B.B. King kallade den enda som någonsin gav honom "kalla kårar" — mannen som ersatte Clapton i Bluesbreakers, grundade Fleetwood Mac, skrev "Black Magic Woman" och "Albatross", och sedan lämnade berömmelsen helt på höjden av den.

B.B. King sa bara detta om en vit bluesgitarrist: "Han har den sötaste ton jag någonsin hört; han var den enda som gav mig kalla kårar." Gitarristen var Peter Green, och när King sa det hade Green redan lämnat det största bandet i Storbritannien på höjden av dess berömmelse — och till stor del försvunnit (Källa: Wikipedia). Han föddes som Peter Allen Greenbaum den 29 oktober 1946 i Bethnal Green, östra London, yngst av fyra barn i en judisk familj; hans äldre bror Michael gav honom en gitarr, och han var mestadels självlärd vid elva års ålder, spelade professionellt vid femton medan han arbetade dagjobb för skeppsfirmor i östra London. Han gick igenom en rad lokala band — Bobby Dennis and the Dominoes, the Muskrats, the Tridents — innan han gick med i organisten Peter Bardens grupp Peter B's Looners i slutet av 1965, där han först spelade tillsammans med trumslagaren Mick Fleetwood (Källa: Wikipedia). I oktober 1965 vikarierade Green kort för en frånvarande Eric Clapton i John Mayalls Bluesbreakers; vid juli 1966 hade han jobbet fast och ersatte Clapton helt efter hans avgång till Cream. När producenten Mike Vernon sa till Claptons fans "oroa er inte, vi fick någon bättre" lät det som hädelse — och Green bevisade det. Mayall gav honom smeknamnet "the Green God" (Källa: Wikipedia). Missnöjd med Bluesbreakers riktning bildade Green sitt eget band 1967 med Mick Fleetwood på trummor och slidegitarristen Jeremy Spencer; basisten John McVie gick med den septembern och fullbordade den klassiska Fleetwood Mac-besättningen — ett band bokstavligen uppkallat efter sin rytmsektion. Mellan 1968 och 1970 skrev Green en rad låtar som fortfarande definierar epoken: "Black Magic Woman" (senare en hit för Santana), listettan-instrumentalen "Albatross" (nummer 1 i Storbritannien, 1969), "Oh Well", "Man of the World" och den kusliga, mollstämda "The Green Manalishi (With the Two Prong Crown)", enligt uppgift skriven efter en dålig LSD-trip där han drömde om en grön hund han tolkade som en symbol för pengars korrumperande drag (Källa: Wikipedia). Hans kännemärkesgitarr var en 1959 Gibson Les Paul Standard, köpt begagnad för 114 pund i mitten av 1960-talet, vars halspickup på något sätt hade monterats något ur fas — vilket gav en tunn, nasal, omedelbart igenkännbar ton som blev oskiljaktig från Greens spel och senare fick smeknamnet "Greeny". Han sålde den så småningom till Gary Moore, som spelade in ett helt hyllningsalbum av Greens låtar på den; Metallicas Kirk Hammett köpte gitarren från Moores dödsbo 2014 (Källa: Wikipedia). Vid 1969 destabiliserade tung och alltmer okritisk LSD-användning — inklusive, enligt honom själv, en dos tagen på ett kollektiv nära München i mars 1970 som han senare pekade ut som vändpunkten — honom. Han blev alltmer upptagen av att inte samla personlig förmögenhet, började bära kåpor och krucifix, och spelade sin sista Fleetwood Mac-konsert den 20 maj 1970 innan han lämnade bandet han grundat. Han diagnostiserades senare med schizofreni och genomgick elektrochockbehandling fram till mitten av 1970-talet; 1977 greps han efter en incident med ett hagelgevär och sin revisor, född ur förvirring snarare än ondska. I flera år levde han i nästan total obemärkthet, och flyttade så småningom in hos sin bror och mor nära Great Yarmouth (Källa: Wikipedia). Green återuppstod gradvis från 1979 och framåt, och bildade i slutet av 1990-talet Peter Green Splinter Group, och gav ut nio bluesalbum mellan 1997 och 2004. Fleetwood Macs klassiska uppsättning, Green inkluderad, invaldes i Rock and Roll Hall of Fame 1998. Han dog i sömnen den 25 juli 2020 på Canvey Island, Essex, 73 år gammal. En månad före hans död hade en allstjärnehyllningskonsert, "Peter Green and Friends Celebrate the Music of Peter Green and the Early Years of Fleetwood Mac", planerats på London Palladium. Hans inflytande går genom Gary Moore, Mark Knopfler och medlemmar av Radiohead; Rolling Stone rankade honom som nummer 58 på listan över de bästa gitarristerna genom tiderna, medan Mojo Magazine placerade honom som nummer tre (Källa: Wikipedia).

Musikaliskt inflytande

Greens ur-fas "Greeny"-ton och låtskrivande ("Black Magic Woman", senare en hit för Santana) matade direkt in i blues-rockens nästa generation via Gary Moore, medan hans plötsliga avgång 1970 på höjden av Fleetwood Macs berömmelse förblir en av rockens mest citerade varnande berättelser om berömmelse och psykisk hälsa (Källa: Wikipedia).

Se & Lyssna

Utvald

Fleetwood Mac Peter Green — Albatross — live Amsterdam 1969 (HQ audio)

Gibbo

Peter Green's Fleetwood Mac — Live 1968–70

Peter Green's Fleetwood Mac — Live 1968–70

1970 Fleetwood Mac — Peter Green — The Green Manalishi, Live Sweden

1970 Fleetwood Mac — Peter Green — The Green Manalishi, Live Sweden

David Gilmour - Peter Green Tribute (Albatross) - 2020-02-25 - London Palladium

David Gilmour - Peter Green Tribute (Albatross) - 2020-02-25 - London Palladium

Peter Green's Fleetwood Mac - "Oh Well" (live) (1969)

Peter Green's Fleetwood Mac - "Oh Well" (live) (1969)

Se & Lyssna

Henter videoer fra YouTube…

Utmärkelser

1998

Rock and Roll Hall of Fame

Invald med Fleetwood Mac

Externa länkar

YouTube Music Wikipedia

Källor

Håll SlowBlues oberoende. Officiell merch — bär bluesen.