Slow-Blues.com — Global Blues Encyclopedia
Tillbaka till artister
Rory Gallagher
Photo: Circacies (Wikimedia Commons, CC BY-SA 4.0)
Blues Rock

Rory Gallagher

Denna artist är inte längre bland oss.
Född: March 2, 1948, Ballyshannon, County Donegal, Ireland · Död: June 14, 1995, London, England (staphylococcal infection following a liver transplant)• Ireland• Aktiv: 1963–1995
Blues RockClassic Blues

Gick bort den 14 juni 1995, 47 år gammal. Stratocastern och Irish Tour '74 lever vidare.

Instrument
Electric guitar, Vocals
Skivbolag
Polydor, Chrysalis, Capo
från
Cork, Ireland
Född
March 2, 1948, Ballyshannon, County Donegal, Ireland
Rory Gallagher hade aldrig någon signaturhit, och höll sig aldrig länge till ett stort skivbolag — ändå sålde han över 30 miljoner skivor och blev en av inspirationskällorna för halva rockgitarrgenerationen. Anledningen var enkel: i tjugofem år vägrade han helt enkelt att sluta turnera, och spelade klubbar och salar med samma intensitet oavsett om det satt femtio personer i salen eller femtio tusen. Han föddes William Rory Gallagher den 2 mars 1948 på Rock Hospital i Ballyshannon i grevskapet Donegal, Irland. Fadern Daniel "Danny" Gallagher spelade dragspel och hade tjänstgjort i den irländska armén; modern Monica (född Roche) kom från grevskapet Cork. Yngre brodern Dónal, född året därpå, skulle bli hans manager under nästan hela karriären. Familjen flyttade via Derry innan de slog sig ner i Cork, där Rory växte upp (Källa: Wikipedia). Han slutade skolan som femtonåring och gick med i Fontana Showband, sedan efterföljaren The Impact som lutade mer åt Chuck Berry. Bandet turnerade den irländska dansbanekretsen eftersom det, som han själv sa, "inte fanns någon annanstans att göra av sig med en elgitarr". 1963 köpte han på kredit från Michael Crowleys musikaffär i Cork en sliten 1961 Fender Stratocaster för 100 pund — troligen en av de allra första Stratocastrarna i Irland — och spelade knappt på något annat resten av livet. Den avnötta, solblekta finishen blev lika igenkännlig som ljudet han fick ur den (Källa: Wikipedia, rorygallagher.com, RTÉ). Frustrerad över dansbandslivet bildade han trion Taste i Cork 1966, uppkallad efter en Beamish-ölbricka. Bandet flyttade till Belfast, byggde om sättningen kring basisten Richard McCracken och trummisen John Wilson, och blev ett av tidens stora liveband — den 21 juli 1970 slog de Marquee Clubs biljettrekord genom tiderna, ett rekord som tidigare innehades av Jimi Hendrix. Taste splittrades samma oktober, utsliten av managementstrider, efter två studioalbum (Taste, 1969; On the Boards, 1970, båda på Polydor) (Källa: Wikipedia). Gallagher gick solo omedelbart, med debut på Paris Olympia den 30 mars 1971, tillsammans med basisten Gerry McAvoy — som skulle stanna hos honom i tjugo år framöver — och trummisen Wilgar Campbell. Den självbetitlade debuten och "Deuce" kom samma år, båda på Polydor, båda egenproducerade. "Live! in Europe" (1972) blev hans kommersiella genombrott, tog sig in på brittiska topp tio och gav honom hans första guldskiva. Två ytterligare studioalbum, "Blueprint" och "Tattoo" (båda 1973), kom före det många fortfarande räknar som hans mästerverk: "Irish Tour '74", ett dubbelt livealbum inspelat i Cork, Dublin och Belfast med Ronnie Lanes mobila studio, vid en tid då mycket få internationella artister ens turnerade Nordirland under The Troubles. Det blev guldskiva och sålde över två miljoner exemplar världen över (Källa: Wikipedia). Ett byte till Chrysalis Records gav "Against the Grain" (1975) och "Calling Card" (1976, producerat av Deep Purples Roger Glover), följt av "Photo-Finish" (1978) och "Top Priority" (1979). I januari 1975 bjöd Rolling Stones-pianisten Ian Stewart in honom till Rotterdam för att provspela som ersättare för Mick Taylor; Gallagher jammade med bandet i tre dagar men valdes inte ut — basisten Bill Wyman berättade senare att Jagger och Richards ansåg att han "inte var typen som skulle passa in", helt enkelt en för stark personlighet för att sitta bredvid två stora egon. Samma år hade Melody Makers läsare redan röstat fram honom till "Guitarist of the Year", före både Clapton och Hendrix i tidigare omröstningar — trofeens design med fem gyllene solstrålar ristades senare in på hans gravsten (Källa: Wikipedia). Under 1980-talet avtog produktionen medan hälsan stilla försämrades — en långvarig flygrädsla ledde till allt större beroende av receptbelagda mediciner, förvärrat av den fysiska påfrestningen av decennier av nästan konstant turnerande. "Jinx" (1982) sålde dåligt; "Defender" (1987), utgivet på hans eget bolag Capo, toppade den brittiska oberoende albumlistan och vann Best Album vid Irlands Rock Awards; "Fresh Evidence" (1990), inspelat på vintageutrustning med den gamle Taste-kollegan Lou Martin tillbaka på keyboard, blev hans sista studioalbum. Han fortsatte turnera in i 1995 med ett omstrukturerat band, men en januariturné i Nederländerna fick avbrytas. I mars genomgick han en levertransplantation på King's College Hospital i London, och verkade tillfriskna — innan han drabbades av en stafylokockinfektion som tog hans liv den 14 juni 1995, 47 år gammal (Källa: Wikipedia). Han spelade över 2 000 konserter under en 25-årig karriär och slutade aldrig vara musikernas musiker: Eric Clapton har sagt att det var Gallagher som förde honom "tillbaka till bluesen"; Brian May har krediterat honom som roten till sin egen ton och sina egna utrustningsval; Johnny Marr lärde sig "Deuce" låt för låt vid tretton års ålder. Slash, The Edge, Glenn Tipton och Joe Bonamassa har alla nämnt honom som en formativ influens. Både Ballyshannon och Belfast har statyer av honom; Dublin, Cork och Paris har uppkallat offentliga platser efter honom; och varje år sedan 2002 har Ballyshannon varit värd för Rory Gallagher International Tribute Festival (Källa: Wikipedia, AllMusic).

Musikaliskt inflytande

Gallaghers verkliga eftermäle är det han INTE gjorde: han fick aldrig den där genombrottssingeln som skulle ha gjort honom till ett känt namn utanför blues- och rockkretsar, och han ville aldrig ha den heller. Det han lämnade efter sig istället var en arbetsmodell för rent, obönhörligt livehantverk — en artist som turnerade ständigt, spelade helt rakt (ingen teater, ingen persona, bara Stratocastern och bandet), och blev en av de mest citerade influenserna inom rockgitarr just för att han aldrig kompromissade med ljudet för att nå en större publik. Clapton, Brian May, Slash, The Edge och Joe Bonamassa pekar alla ut honom som formativ, och hans avvisande av Rolling Stones erbjudande 1975 har blivit en egen sorts legend — ett bevis på att musiken betydde mer än maskineriet runt den (Källa: Wikipedia, AllMusic).

Influenser

Muddy WatersLeadbellyWoody GuthrieBuddy Holly

Familj och privatliv

Far

Dragspelare, tidigare soldat i den irländska armén.

Mor

Från grevskapet Cork.

Bror

Blev hans manager under nästan hela karriären.

Formativa upplevelser

  • •1963: Köper 1961 Stratocastern på kredit, Cork. (Källa: Wikipedia)
  • •1966: Bildar Taste. (Källa: Wikipedia)
  • •21 jul 1970: Taste slår Marquee Clubs biljettrekord, tidigare satt av Jimi Hendrix. (Källa: Wikipedia)
  • •30 mar 1971: Solodebut på Paris Olympia. (Källa: Wikipedia)
  • •Jan 1975: Provspelar för Rolling Stones i Rotterdam. (Källa: Wikipedia)
  • •Mar 1995: Levertransplantation, King's College Hospital, London. (Källa: Wikipedia)

Instrument och utrustning

Gitarr

1961 Fender Stratocaster

Köpt på kredit för 100 pund i Cork, 1963 — troligen en av de första i Irland; spelades på nästan uteslutande resten av livet.

Historier & anekdoter

"Provspelade för Rolling Stones i Rotterdam i januari 1975, men Jagger och Richards ansåg tydligen att han var för stark en personlighet för att sitta bredvid två stora egon. (Källa: Wikipedia)"
"Taste slog Jimi Hendrix biljettrekord på Marquee Club i London 1970. (Källa: Wikipedia)"
"Eric Clapton har sagt att det var Gallagher som förde honom "tillbaka till bluesen". (Källa: AllMusic)"
"Hans trofé som Melody Makers "Guitarist of the Year" 1972 — fem gyllene solstrålar — ristades senare in på hans gravsten. (Källa: Wikipedia)"

Samarbetspartners

Basist i cirka tjugo år, från solodebuten 1971 och framåt.

Basist i Deep Purple; producerade "Calling Card" (1976).

Keyboardist från Taste-tiden till "Fresh Evidence" (1990).

Se & Lyssna

Utvald

Bad Penny

Rory Gallagher - Topic

Se & Lyssna

Henter videoer fra YouTube…

Diskografi

ÅrTitelProducentStudioLabelListaFörsäljningMusikerYouTubeNoteringar
1969Taste (with Taste)——Polydor———Debutalbum, inspelat på en dag.
1970On the Boards (with Taste)——Polydor———Alla tio låtar skrivna av Gallagher; nr 18 i Storbritannien.
1971Rory Gallagher——Polydor———Solodebut, egenproducerad.
1971Deuce——Polydor————
1972Live! in Europe——Polydor———Kommersiellt genombrott; första guldskivan.
1973Blueprint——Polydor————
1973Tattoo——Polydor————
1974Irish Tour '74——Polydor———Dubbelt livealbum; guldskiva, över 2 miljoner sålda.
1975Against the Grain——Chrysalis———Första Chrysalis-utgivningen.
1976Calling Card——Chrysalis———Producerad av Roger Glover (Deep Purple).
1978Photo-Finish——Chrysalis————
1979Top Priority——Chrysalis————
1980Stage Struck——Chrysalis———Livealbum.
1982Jinx——Chrysalis/Mercury———Egenproducerad.
1987Defender——Capo/Demon———Toppade den brittiska oberoende albumlistan.
1990Fresh Evidence——Capo/Castle———Sista studioalbumet.

Kända låtar

01Tattoo'd Lady
02A Million Miles Away
03Cradle Rock
04Bad Penny
05Shadow Play

Utmärkelser

1972
Guitarist of the Year
Melody Makers läsaromröstning
1987
Best Album
Irlands Rock/Hot Press Awards
1992
Fender/Arbiter Hall of Fame Award
—

Externa länkar

Källor

Håll SlowBlues oberoende. Officiell merch — bär bluesen.

Se butiken